Det är nu dags: den som vill kan inta sin position och noggrant förbereda sig på att drabba mig.

Högrest, spolformad, det regnvåta gräset likt flugpapper mot de bara benen, från granngården hörs mycket lite, ett stön, ett rop. 

Jag har ingen hjälp att erbjuda, plockar fram det som finns och lyckas värma mjölk, steka potatis och räcka över flera lyxcigg, jag säger: jag har ingen hjälp att erbjuda, men kom och svalka av er sedan, då allt är klart.

Man vill höra till någonting, ställa ut flera hinkar surnad grädde och se dem snart översvämmade av mygg, klä av sig naken och arbeta sig fram i tunga vattensamlingar mellan skogsparti och skogsparti, slänga sig upp på rygg.

Här händer nästan ingenting, även flygen har slutat passera.

På klipporna finns sedan märken efter min kropp, länge skakar jag av ruttna löv och knott från brösten, axlarna, insidan av låren.

Man har slutat uttrycka sig i ord, i skrift, i rörelse.

Vid närliggande ljud undrar man: var det ur mig ett språng sprang fram?

Ett skrik som vore barnet dränkt i lervattnet som skiljer förskolan från skogen - var det min kropp som ville mig någonting?

Ingen vill mig längre någonting.

Jag är - tom om händerna - nästan öppen - avdammad/igendammad.

Man har enbart sig själv att skylla då kroppen framhärdar nyheter om kroppen. Man kan ju faktiskt alltid lägga sig ned för att dö. Såhär dags på året är det därutöver fullt möjligt - en sorg sträcker sig stor som jorden för att täcka jorden - därunder finner jag mig hopkrupen av ren vana. Om någon önskar omfamna mig ska jag säga nej, jag är på god väg att dö, här finns ingen plats för värme eller kroppslig ömhet - jag är min egen grav nu och du din egen.

I graven följer: hjärnan jag inte kan bli kvitt och inte längre orkar med. Hos mig har tankarna aldrig huserat från öra till öra, utan högre - som vore de högst upp på hjässan som en krona - där finns markerade platser.

Från mig till mig ingenting nytt - ingenting av värde - ingenfuckingting.

Från mig till mig: en UPS-kärra backar upp över gårdsplan och jag minns som vanligt konversationen som ägde rum - var då? I sensommargrönska. Från mig till mig: glöm ditt as, du är ju patetisk.

Djuren på min tröja är liksom jag i sammanhanget av avvikande färg - vi känner med varandra då jag smeker dem över magen och de plötsligt trycker sig emot min kropp.

Man har ingenting mer att säga världen.

Man slår sig själv i pannan och skrattar hjärtligt då man säger: jag har ingenting mer att säga världen!

I sömnen faller kroppen mot sin egen otymplighet och undrar: hur speciell är jag på en skala, kan ingen undersöka saken? Där och då överväger man att ringa ett samtal och flåsande väsa fram: jag har kommit på något oerhört, du måste genast åka hit, det är bråttom.

I mitt huvud befinner jag mig ingenstans. Mitt huvud är inte mörker, men jämngrått. Jag ler åt mitt huvud som log jag mot en vän, jag ler och tänker: jag ler. Sedan (stor lögn).

Man ler ett leende till dess att leendet inte längre överrumplar en. I samma stund slutar leendet att existera och världen bottnar.

Jag har inget minne av mig själv på fotografier/inga fotografier har någonsin föreställt mig.

Jag vitnar/jag blånar.

Man visar mig en bild och säger: vad föreställs här?

Jag svarar: jag föreställer mig en molntung stad där tunnlar har rests på platser där inga tunnlar behövdes och där tunnlarna viker till vänster och viken vätskar smutsvatten över hemvändande flak lastade med saltad fisk och löjrom.

En ödemark, en fullgod jord att bruka för den som har hjärna och mod.

På Twitter är en kvinna populär enbart då hon förenar lastbilschaufför och lesbisk i en och samma kropp. Man följer henne slaviskt.

Man säger: hon är ett utspritt vatten, jag har tidigare sagt att man säger: hon kan inte samlas.

Jag är ett utspritt vatten!

Jag är ett utspritt vatten!

Jag kan inte samlas! Ropar man över gården då man hänger morgonens tvätt på slaka linor i novemberdiset lätt fuktgivande som björkveds- eller rivjärnskräm i nyllet.

Man ser att tv-programmen är livsbejakande och stänger snabbt av, tar fram en solstol och sätter sig på balkongen, upprepar lågt för sig själv: det här var möjligt för ett år sedan, för ett år sedan slog en dörr i svag bris då vi vädrade ut imman vi knullat fram.

I sängen händer nästan ingenting. Jag säger högt för mig själv: här händer nästan ingenting och tror att det ska befria mig. Jag säger: tänk om man blev religiös, om man tog Gud till sitt bröst och -

Vid 01:37 drog jag en hand över min kropp och sade: I wish I could keep you.

Jag tänkte: jag förstår vad jag menar.

Min sista text från arbetsplatsen, så många jag har haft och så många texter som har läckt ur mig i stunder av allt och ingenting.

Jag delar en föreställning med mig själv.

Vi är fullständigt överens om föreställningens innehåll - om vidden av vad den skulle kunna göra mig och världen, men saknar all planering till att få den igenom.

Jag ser mig själv i vitögat varje dag, det är inte ett skämt det är inte ett skämt, jag ser mig och själv och bara: